Detta måste ni läsa

Tycker att Johan Ingerö har slagit huvudet på spiken här =)

(taget direkt ur hans blogg:)

06.02: Sven går upp, slår yrvaket på SVT:s morgonnyheter och börjar därefter fixa i ordning kaffe och rostade mackor. I tv-soffan diskuterar två kulturpersonligheter huruvida kulturen måste lära sig stå på egna ben, och är helt överens om att kulturarbetare inte kan producera kvalitativ konst om de inte får göra det på heltid. Sven, som visserligen har ett helt okej jobb men gärna skulle slippa gå dit just denna gråa morgon, undrar i sitt stilla sinne varför de fria teatergrupperna inte kan roa sig efter arbetstid, så som han och hans korpfotbollslag måste göra.

07.36: Barnen är lämnade på dagis och Sven sitter i en bilkö på E4 in mot stan. För att distrahera sitt stressade sinne slår han på P1. Där talar en grön före detta riksdagsledamot om konsumtionssamhället. "Vi stressar för mycket", säger den gröne. "Sedan jag lämnade politiken har jag tagit det lugnt, skrivit en bok och mest legat i hängmattan. Det bättre än att jaga klockan och anpassa mig efter andra." Sven, som tydligt minns en kvällstidningsartikel om hur just samma ex-politiker plockat ut närmare en miljon ur riksdagens pensionsfond, kommer på sig själv med att gnissla tänder där inne i bilen.

12.23: Sven tillbringar sin lunchrast i fikarummet. På bordet ligger en tidning, och Sven noterar förstrött att framsidan domineras av en kvinna som klagar över att ingen vill anställa henne för att hon bär slöja och vägrar ta kollegor i hand. "Det är diskriminering", klagar kvinnan. "Men jag har kopplat in DO, som lovat lyfta ärendet". Därefter inträder sagda DO och låter meddela att Sverige präglas av strukturell rasism. Sven, som lydigt plockade ringen ur örat när chefen bad honom, börjar undra om han verkligen vaknade i morse eller om detta är en bisarr dröm.

17.24: Sven sitter åter i bilen, fast nu på väg från jobbet till dagis. Radion är på igen. Ordföranden i ett politiskt ungdomsförbund diskuterar ungdomsarbetslösheten. Den senare beror, enligt den trosvissa ungdomspolitikern, på att regeringen sänkt skatten för de rika istället för att satsa på unga. Sven, som varje månad satt in sin månatligt avdragna tusenlapp på semesterkontot, förstår inte riktigt vad han gjort för ont. Men den tjugotreåriga radiorösten är säker på sin sak. Han har behållit pengar som han borde ha gett till någon annan.

19.57: Ungarna ligger i sina sängar och Sven rasar ner i vardagsrumssoffan. I rutan sitter Carina Tröög, en teaterregissör som är mer känd för sitt skatbo till frisyr än för någon av sina pjäser, och klagar över folk som tror att vägen till lycka går genom en platt-tv. Sven betraktar den glänsande ram som omger hans egen platta tv. Såväl storleken som modellen är vald för att ge honom maximal njutning av sändningarna från La Liga. Ilsket byter han kanal för att slippa lyssna på kvinnans fördömanden.

I stället fastnar han framför en intervju med en känd kvinnlig författare. Kvinnan berättar att hon under flera år blev slagen av sin man. Sven lystrar till. Han har växt upp med åsikten att killar som slår tjejer är fega kräk. Men plötsligt tappar han hakan. Författaren förklarar, med gravallvarlig min, att alla män är skyldiga till att kvinnor misshandlas. Felet ligger inte hos de som slår, utan hos samhället som, vahettere, upprätthåller en slags...maktkönsordning ellervareheter.

22.18: Sven ligger i sängen men kan inte riktigt somna. Han tänker på allt han hört i dag. Att folk som har ett visst sorts intresse har rätt att ägna sig åt det på heltid, att folk som stressar mellan hem, arbete, dagis och fritidsaktiviteter är idioter som inte fattat grejen, att de sociala koder han alltid tagit för självklara i själva verket gör honom till en rasistisk skinnskalle, att han är sniken, att hans val av tv tyder på att han saknar smak och att han, i egenskap av man, bär skulden för att kvinnor misshandlas.

Plötsligt inser Sven, med en känsla av uppvaknande, att inget av detta är nytt. Han har hört allt förr. På tv, i radio och tidningar. I går, i förrgår och dagen före det. Han tänker på saken och kommer på att det låtit på samma vis i flera år. Men han har aldrig tänkt så tydligt på det som nu. Han har tagit det för självklart.

Det sista Sven tänker innan han sjunker in i orolig sömn är: Fan, om det bara kunde dyka upp en politiker som snackar med oss som lever i verkligheten. Han skulle jag rösta på utan att blinka...